Thaimassage och feber

På måndagen åker vi ner till Siriraj hospital igen för att träffa lärarassistenten Narisarat. Hon är smal, liten och har ett härligt skratt. Vi går igenom boendekostnaderna och det framkommer att de har tänkt att jag och Anna ska betala fullt pris bara för att vi bor ensamma i våra rum, trots att vi inte får bo tillsammans. Jag säger att "In Sweden boys and girls are allowed to sleep in the same room" vilket Narisarat säger "OH? You want to sleep together?". Vet inte vad som rörde sig i hennes huvud men hon säger att hon ska prata med läraren. När hon kommer tillbaka har det löst sig. "Special case for you two. You pay same as other.". Bra så. Hon ska också ordna så vi alla får internet.

Narisarat ska på möte med rektorn och grejer så vi går ner och fikar på ett surrealistiskt falang-fik en timme. Väldigt fancy. Jag dricker coffee americano och de andra te.

Vi möter upp lärarassistenten igen och hon ger oss den inofficiella visningen. Siriraj är ett stort sjukhus och tydligen vårdas kungen här för tillfället. Förövrigt är den nuvarnade kungen den kung som "regerat" längst i hela världen.

Narisarat lämnar oss åt vårat öde och vi shoppar lite på marknaden. Jag hittar lite t-shirts. Bruttorna orkar jag inte riktigt med till slut. Man kommer liksom ingen vart. De stannar i VARENDA affär! Så jag drar iväg på egen hand och hittar en lång gång (ca 300 m) som verkar vara ungdomarnas marknad. Hinner inte spana så mycket som jag vill men den ska jag absolut återbesöka.

När vi kommit hem så drar Anna, Malin och jag på jakt efter Food Land. Narisarat sade att det var prisvärt med frukt och sådant eftersom vi blev rippade dagen innan. På vägen dit hittar jag ett par shorts. För typ 35 spänn. En sak till jag kan kryssa från min lista. När vi börjar närma oss Food Land ser vi ett ställe som erbjuder thaimassage för 240 bath/2 timmar. Vi bokar tid till dagen efter klockan 10. Lagom med 50 spänn tycker jag.

Food Land tornar upp sig framför oss. Som en amerikansk film från 50-talet. Lite som en kyrka. Här finns allt en västerlänning kan tänka sig. Mycket tysk-import verkar det som. Jag köper havregrynsgröt.

Senare på kvällen sticker jag, Marie och Malin till Khao San road. Lite av en besvikelse. Mycke mindre och tråkigare än vad jag föreställt mig. Dyr öl. Fast vi blev erbjudna pingpong-show säkert tre gånger och det var ju positivt. Och jag köpte Raybans för 26 kronor också. Inte illa.
När vi ska åka hem kommer aldrig bussen. Vi väntar och väntar. Tydligen har den slutat gå. Vi tar en taxi och till slut fattar mannnen som kör oss var vi ska. Detta efter att han klivit ur bilen, tittat i Maries block där hon har adressen på thai under skenet från billyktan. Han måste varit blind. Det kändes tryggt.

Dagen efter blir klockan 10 och vi är på thaimassagestället. Det var det västa jag gjort i hela mitt liv. Gjorde mest ont hela tiden. 2 timmar av plågan. Men tjejerna verkade gilla det. Knåda, bända, dra, trycka och böja. "You're not gonna die" var kommentaren jag fick av massagemannen en gång. Nä, men ska jag typ knäcka sönder dig så kanske du också grymtar och skriker. Efter det blev jag sjuk. Kände liksom ilningar efter ryggen och nacken, säkra tecken på feber hos mig. Men jag henkade ändå med till Siam square för lite kvällsmat.

Det blev bläckfisk på japanskt vis. Kocken hade en stekbänk som man satt framför och inspekterade när han lagade. Fancy schmancy. De andra skulle gå på bio. Jag kände mig riktigt febrig och tog buss 79 hem istället. Tog typ en timme i rushen. Inte så kuligt. Kollade min temp när jag kom hem. 38,2, Fyfan. Idag är det bättre ändå. Käkar ibu och alvedon. Snorar och hostar. Men känns som det är övergående. I helgen vill jag festa lite ju! Hoppas jag har kryat på mig till dess.